Adressbyte

http://Registration.blogg.se

Jag tror att det är hit du vill

Plastsandaler i novembernatten klopprar mot kyrktakens tegelplattor som metallskenor och skrattsalvorna ekar som varulvsvrål för sagofanatikerna. Månen förädlar materia, förvandlar sig själv och pälsklädda fashionister blir ihjälslagna med påkar av silver under högljudda krigsvrål. Upp till kamp! Befolkning i skräckslagen panik, skelögd hysteri skriker ut i natten när husen brinner och gatorna svämmas över av flodar, hav och övergivna vargskrin. Kaos är urartat, men den artar sig och snart är allt kallat struktur bortom all kontroll. Men vi utschasade, vi samhällsminoriteter sitter på kyrktaken och skrattar åt pälsmössor och månskor som vänder världen upp och ner. "Vi klarar oss ändå, himlen är åt helvetet och perfektionsdrömmen är förbrukad". Och vi fnittrar under våra ullfiltar med en kopp pulverkaffe i handen och skål! för en sådan lyckad fredagsunderhållning!

Bland bomber och granater, kattklösande flickebarn med ilsken illvilja kravlar över männens huvud när de knäböjer inför den kvinnliga undergrävande makten. Fint med ordning, men vi föredrar illusioner av jämnställdhet. Tänk snälla ni, tänk på katterna som ser i mörker, tänk på flickorna ni släcker ljuset för om natten och hoppas ska sova så sött, drömma om prinsar och guldslott, "tänk så du tänker i grodor kära pappa", för det finns ingen rättvisa, det ser vi när våra plastsandaler spricker och regnmolnen täcker vår måne som i natten bevisar att alla drömmar är sanna. Så snälla, ska vi tänka lite till?

Jag kastar bomber i trähus och sprider flygblad över mitt betonggolv som skriker suddiga rader med grön markeringspenna och lyser i sin frånvaro även om de dämpas av min oaktiva närvaro. De lealösa meningarna jag läst tusenfaldt utan att kunna klistra in i pannan eller fäst vid det lilla ärret på handen för att kanske, möjligen minnas det till de blanka raderna som ska fyllas om och om igen. Ibland är det bra att ha orden i munnen redan innan de spottas ut så de inte kastas tillbaka så att mina ögon tåras, för det händer ju så ofta nu. Och jag trycker ner dem i halsen

för

orden ska inte få spela någon roll egentligen, jag har ju sagt det till mig men lyssnar jag inte? Jag vill tro att mina ord försvann i intetdimman som döljer stressljuden bakom de dörrar jag stängt och hela tiden försöker-

låsa.

Kanske ser jag dem inte igen. Eller stressen som klibbar sig fast mot huden lika kallsvettigt som febervardagarna i vinterblåsten efter en kopp med té, kanske lakrits, kanske rabarber eller söta smultron som smakar sjögräs. Kanske ingenting alls för det mesta återupplevs smaklöst efter all bedövning som härdat och halverat tankeverksamheten. Och här sitter jag när allt går på högvarv och kanske tänker att det inte gör så mycket att ingenting ändå blir rätt för här kommer "lilla" jag och dundrar iväg med elefantkliv över den svenska vintern.

höst

Urskuldra

JA! Vi gömmer oss

bakom

prudentliga sidenstycken av

liv

tiotusentals varma silkestrådar av

tisslande tankfullhet,

tyssssssssstnad.

Jag förser dig med falsk hänförelse i

höstmörker så

VARFÖR! skriker du inte?

Du vet att jag vet och jag hatar att du vet att jag vet för jag hatar att veta.

Snart använder hela världen cyklop och dansar på havsbottnar till kolsyrehavens isolerade rytmik. Snart finns inte solen utan bara en illusion som vi kan se genom den inte ens glasklara vattenytan och då är det ju faktiskt bättre på TV, och film är bäst på bio. Ju större desto bättre och jag tror inte att vi någonsin igen kommer att hävda att storleken faktiskt inte spelar någon roll. För även här under vatten finns materialistriket som vi grämer oss över hur litet det är och oj vad bra om vi bara,

 kunde

  ha

  lite

  till.

För är det bara jag, eller är vi faktiskt aldrig nöjda?

Nej, eller kanske i en sekund, men det glömde jag bort när jag såg ditt iskalla ansiktsuttryck som speglade sig i musslornas pärlor kring mina fötter.