För trött för att låta drömmarna cirkulera som tunga moln i oceanen av liv, ligger jag utsträckt på himlen av gräddvitt tyg, och avståndet mellan oss växer konkret för varje sekund. Tvivlet jag hyser på att någonsin få nudda din panna igen är realitetens viskande röst i min nacke. Och jag vet med ens att allt är sant och att vi aldrig levde i en dröm, och drömmarna om nätterna är vår enda chans att förutse våra chanser som vi ändå alltid förstör.

Jag vet att du inte är hel

för jag hittar spår av dig i alla mina drömmar

sommarens första smak

solsöta silverhingstar

svenska sommarstunder

Syrenerna smälter i solskenet

smyger sig in, fyller ditt huvud

som små lila moln. De dansar dagen lång.

Fångar fjärilar i hovar fast de flyger högt över oss.

Skrattar med munnar fulla

med fräkniga fötter och solbrända vingar

krämigt fnitter, fluffiga fjädrar från fåglar utan vingar.

Men vi dansar tills solen skyms bakom träden, märker inte att ljusen slocknat

att ögonlocken ramlat ned från himlen, fortfarande glittrande grå.

Vi drömmer om dagen och skriker om natten.

Fast lyckan kanske hann ikapp oss redan timmen innan vi grät till lägereldens flimrande gnista.

När hjärnsubstansen är gröt. Gröt som i frukostgröten från morgonen innan som fortfarande står på diskbänken morgonen efter. Gjord med tankspriddhet, bränd i kanten och inte sådär fint och pretto som så mycket är. Ingen jävla Svenssonperfektion eller singeltragik. Knappt fylld med självömkan eller klychiga fraser för att förenkla vardagen och dikterandet av vardagshändelserna som klämmer sig fast vid din hud likt den klibbiga gröten trilskt klibbar fast mot kastrullens kant, bränd och tömd på livsgnista. Men ändå så rädd att släppa taget. Kanske att orden i alla meningar är byggda på samma sätt som de vänskapliga grynen sammanknyts och blir bara gråa, tjocka och fasta, klibbiga, smaklösa och tunga. Att hinnan på ytan är barriären jag aldrig kan bryta igenom för att nå de där fullträffsformuleringarna. De jag aldrig finner här och alltid ser i alla andra. Allas ord som bara slår mig i ansiktet, bränner som den varma gröten på tungan. Men låter aldrig vackra när de spottas ur min mun eller kryper ut ur mina fingrar. För mitt huvud är som gröt, och fortfarande har jag inte städat bort resterna efter gårdagens näringsintag. Hunnit ta in intrycken du kastade på mig och för att sedan försvinna(men det var mitt fel). Så i mitt vanliga kök är jag en vanlig tjej som en gång åt vanlig gröt med vanliga känslor som jag uttrycker med vanliga formuleringar. Och vanligtvis så glömmer jag allt och jag minns ingenting för allt är som vanligt och ändå så ser jag ingen skillnad.