När hjärnsubstansen är gröt. Gröt som i frukostgröten från morgonen innan som fortfarande står på diskbänken morgonen efter. Gjord med tankspriddhet, bränd i kanten och inte sådär fint och pretto som så mycket är. Ingen jävla Svenssonperfektion eller singeltragik. Knappt fylld med självömkan eller klychiga fraser för att förenkla vardagen och dikterandet av vardagshändelserna som klämmer sig fast vid din hud likt den klibbiga gröten trilskt klibbar fast mot kastrullens kant, bränd och tömd på livsgnista. Men ändå så rädd att släppa taget. Kanske att orden i alla meningar är byggda på samma sätt som de vänskapliga grynen sammanknyts och blir bara gråa, tjocka och fasta, klibbiga, smaklösa och tunga. Att hinnan på ytan är barriären jag aldrig kan bryta igenom för att nå de där fullträffsformuleringarna. De jag aldrig finner här och alltid ser i alla andra. Allas ord som bara slår mig i ansiktet, bränner som den varma gröten på tungan. Men låter aldrig vackra när de spottas ur min mun eller kryper ut ur mina fingrar. För mitt huvud är som gröt, och fortfarande har jag inte städat bort resterna efter gårdagens näringsintag. Hunnit ta in intrycken du kastade på mig och för att sedan försvinna(men det var mitt fel). Så i mitt vanliga kök är jag en vanlig tjej som en gång åt vanlig gröt med vanliga känslor som jag uttrycker med vanliga formuleringar. Och vanligtvis så glömmer jag allt och jag minns ingenting för allt är som vanligt och ändå så ser jag ingen skillnad.