Ibland.

När jag inte längre vet, händer det att jag trasslar in mig i mig själv.

För ibland

kramar mina armar sig själva i brist på andras saknande nerver, som dras till mina,

 likt magneter.

Och ibland

Tror jag att ditt hår är magnetiskt, likt mina ögon. Varför skulle det annars blända mig,

när inte ens solen distraherar mig tillräckligt mycket för att ständigt fånga min blick?

Ditt namn stod skrivet i asfalten innan jag kom.

Vem textar ditt namn nu, min kära?

Och så som vi sträcker våra armar mot stjärnorna

i hopp om stjärnstoft mellan fingrarna

tänjer vi våra tankarna över verkligheten

Men hur ska vi då undkomma den fiktiva värld vi upplever?

Vem kan leva i verkligheten när bara drömmar räknas?