Adressbyte

http://Registration.blogg.se

Jag tror att det är hit du vill

Plastsandaler i novembernatten klopprar mot kyrktakens tegelplattor som metallskenor och skrattsalvorna ekar som varulvsvrål för sagofanatikerna. Månen förädlar materia, förvandlar sig själv och pälsklädda fashionister blir ihjälslagna med påkar av silver under högljudda krigsvrål. Upp till kamp! Befolkning i skräckslagen panik, skelögd hysteri skriker ut i natten när husen brinner och gatorna svämmas över av flodar, hav och övergivna vargskrin. Kaos är urartat, men den artar sig och snart är allt kallat struktur bortom all kontroll. Men vi utschasade, vi samhällsminoriteter sitter på kyrktaken och skrattar åt pälsmössor och månskor som vänder världen upp och ner. "Vi klarar oss ändå, himlen är åt helvetet och perfektionsdrömmen är förbrukad". Och vi fnittrar under våra ullfiltar med en kopp pulverkaffe i handen och skål! för en sådan lyckad fredagsunderhållning!

Bland bomber och granater, kattklösande flickebarn med ilsken illvilja kravlar över männens huvud när de knäböjer inför den kvinnliga undergrävande makten. Fint med ordning, men vi föredrar illusioner av jämnställdhet. Tänk snälla ni, tänk på katterna som ser i mörker, tänk på flickorna ni släcker ljuset för om natten och hoppas ska sova så sött, drömma om prinsar och guldslott, "tänk så du tänker i grodor kära pappa", för det finns ingen rättvisa, det ser vi när våra plastsandaler spricker och regnmolnen täcker vår måne som i natten bevisar att alla drömmar är sanna. Så snälla, ska vi tänka lite till?

Jag kastar bomber i trähus och sprider flygblad över mitt betonggolv som skriker suddiga rader med grön markeringspenna och lyser i sin frånvaro även om de dämpas av min oaktiva närvaro. De lealösa meningarna jag läst tusenfaldt utan att kunna klistra in i pannan eller fäst vid det lilla ärret på handen för att kanske, möjligen minnas det till de blanka raderna som ska fyllas om och om igen. Ibland är det bra att ha orden i munnen redan innan de spottas ut så de inte kastas tillbaka så att mina ögon tåras, för det händer ju så ofta nu. Och jag trycker ner dem i halsen

för

orden ska inte få spela någon roll egentligen, jag har ju sagt det till mig men lyssnar jag inte? Jag vill tro att mina ord försvann i intetdimman som döljer stressljuden bakom de dörrar jag stängt och hela tiden försöker-

låsa.

Kanske ser jag dem inte igen. Eller stressen som klibbar sig fast mot huden lika kallsvettigt som febervardagarna i vinterblåsten efter en kopp med té, kanske lakrits, kanske rabarber eller söta smultron som smakar sjögräs. Kanske ingenting alls för det mesta återupplevs smaklöst efter all bedövning som härdat och halverat tankeverksamheten. Och här sitter jag när allt går på högvarv och kanske tänker att det inte gör så mycket att ingenting ändå blir rätt för här kommer "lilla" jag och dundrar iväg med elefantkliv över den svenska vintern.

höst

Urskuldra

JA! Vi gömmer oss

bakom

prudentliga sidenstycken av

liv

tiotusentals varma silkestrådar av

tisslande tankfullhet,

tyssssssssstnad.

Jag förser dig med falsk hänförelse i

höstmörker så

VARFÖR! skriker du inte?

Du vet att jag vet och jag hatar att du vet att jag vet för jag hatar att veta.

Snart använder hela världen cyklop och dansar på havsbottnar till kolsyrehavens isolerade rytmik. Snart finns inte solen utan bara en illusion som vi kan se genom den inte ens glasklara vattenytan och då är det ju faktiskt bättre på TV, och film är bäst på bio. Ju större desto bättre och jag tror inte att vi någonsin igen kommer att hävda att storleken faktiskt inte spelar någon roll. För även här under vatten finns materialistriket som vi grämer oss över hur litet det är och oj vad bra om vi bara,

 kunde

  ha

  lite

  till.

För är det bara jag, eller är vi faktiskt aldrig nöjda?

Nej, eller kanske i en sekund, men det glömde jag bort när jag såg ditt iskalla ansiktsuttryck som speglade sig i musslornas pärlor kring mina fötter.

vakna ur vackra sagor

och

vandra längst drömmar.

Och så var jag fast igen. Vinterstrukturen som bara nyper sig fast i hela mig och håller mig tillbaka från att göra handlingar som kan innehålla ens ett uns av impulsivitet och jag tror att jag aldrig ens hört ord som gränsar till det spontana. Vintertråkig. För ja, även hela min uppenbarelse färgas grå redan när löven får vackra färger och liksom brinner i oss för de är den enda gnista som finns kvar när alla sommarförälskelser tar slut. Men jag är förkolnad redan från start. Svart och grå och liksom använd och sorglig i den benämningen att inget riktigt spelar någon egentlig roll om jag inte är en i mängden. För det blir ju så till slut. Alla är en del av alla tuggade tuggummin som ligger intryckta i gatan och fläckvis förstör bilden av vackra skeden i livet. Fan heller, årets mörka tider är väl inte vackra i någons högra förmak? Bara instängda med små hopp i form av värmeljus som inte värmer någonting alls utan bara ger illusionerade intryck av att vara hoppfulla lyktor. Gemytligt, kanske det, men fortfarande ack så sorgligt och jag vet ju innerst inne att allt det här inte spelar någon roll egentligen. För bara jag känner dina andetag i nacken eller mot min kind så sprider sig blomsterängar i alla skrymslen av mina tankar och alla sinnesbilder blir helt plötsligt oändligt vackra. Det kanske är en sorts spontanitet, men det jag menar är att den inte går att frambringa själv. Jag har aldrig gjort det, men drömmer om det om nätterna då jag inte sparkar fåglar i magen och mig själv i huvudet. Äter citroner från marken. Men när allt kommer omkring så är nog allt det jag önskar möjligt, men bara med dig.

turning up again.

Jag ville aldrig dit, egentligen bara bort. Aldrig dit eller någon annanstans som var där jag inte kunde andas under vatten, aldrig komma nära den ingång som i mitt huvud inte får finnas för jag trodde att jag var klar med alla hav som bara drar mig i armar och ben och liksom tänjer på alla svaga gränser. Kanske att det var slut med hårda regler och vem fan bryr sig om några liter bland redan för många när allt kommer omkring? Jag har alltid undrat om välbefinnandet är en illusion så som jag tror att det är det eller om det faktiskt är vågorna som bestämmer i vilken mån jag faktiskt inte lever rättfärdigt. Men om det inte är så det känns då? Om jag (kanske omedvetet) faktiskt väller över av allt som existerar och bara tappar all kontroll är det vad vi ska behöva sträva efter i någon slags ouppbådad panik som färgar allt rött och får alla fina lemmar att försvinna i svarta avgrunder, liksom djupare än botten. För nu har vågorna redan fyllt mig med så mycket jag klarar och kanske kan jag inte längre finnas på det sätt de försöker få mig att göra, men hur kan de spränga alla barriärer jag äntligen funnit mig på toppen av bara för att tiden är inne? Och varför kan jag inte blunda och slippa se en enda ö för kanske är jag den enda som vet vad det betyder och vad som fick det att gå så snett då en gång en höst, en vinter, en vår, en sommar. Men vad är tid om det aldrig var fel egentligen?

Jag drömde om vida nätter.

(Ett resultat av skrivkursen på Wik, fler kanske kommer senare.)

Jag samlar drömmar på hög. Lägger dem i små burkar med rutiga lock, ställer dem i bokstavsordning på min trähylla i mitt röda kök med träpanel och vita gardiner och pryder dem med pimpinetta etiketter . En för varje liten utopi som jag dagarna i ända snubblat över, en för varje liten fantasi som fått ett leende att spela på mina läppar eller fått mig att skrika ut tystnad till stjärnorna om natten. Lördagen den tionde januari tvåtusentre, bli astronaut och vandra på himlavalvet. Tisdagen den sjuttonde oktober nittonhundranittionio, bli bäst i världen. Onsdagen den femte augusti tvåtusenåtta, få känna lycka i fingertopparna.

Jag fångar drömmar med håv. Som om de vore fjärilar jagar jag dem om natten. Jag letar minnen i andras ögon, pressar dem mellan deras läppar och ler spjuveraktigt när jag stulit dem. Även om jag ibland inte ens existerar, så har jag alltid mina drömmar och jag bestiger dem som om de vore snötäckta bergskedjor, kantade av grönklädda dalar som jag egentligen inte tror är på riktigt. Och ständigt så faller jag tillbaka på den kalla marken. På de nerkylda och åldrade träplankorna på mitt köksgolv som jag alltid tycks få stickor av. Som knakar om dagarna och gnyr om nätterna. Som lämnar spår av motgångar som fåror i min hud och som saknar mina steg när jag inte är där. Men det är jag alltid.

Jag har slutat drömma. Jag har inte längre några glasburkar kvar att fylla, inga glasburkar lyckas jag tömma, inga berg lyckas jag bestiga. Jag tänker inte, jag känner inte och jag lever inte, för alla mina drömmar är gömda på en dammig hylla i ett rött kök som är fyllt av ensamhet och jag vet inte om det någonsin fick smaka på livet, för jag tvivlar på att jag ens tillät livet att finnas till. Och inte ens gardinerna är fina, spetsen är trasig och blommorna utanför tycks alltid solblekta. Och min hylla är ranglig, kastrullerna vidbrända och jag kan inte längre läsa bläcket på mina prydliga etiketter eftersom världen är så fuktig och kvav.

Jag är en dröm. Kanske inte din, men någons, det bara måste vara så. För hur ska jag annars kunna sluta sprängas av tankar och drömmar som inte längre får plats i mitt lilla röda kök? Hur ska jag annars kunna finna mig här, läsa vykort jag skrivit, sjunga sånger jag komponerat och spela spel jag hittat på? Vad är mina drömmar om jag inte har någon att dela dem med? Vad är mina drömmar utan dina?

.

Mina tankar simmar i takt med vågorna, musiken, mystiken. I vinglig harmoni andas jag luften från en annan kontinent, får någon annans trasiga syre i mina ådror och känner lugnet någon annan gråtit ut i salta tårar över havet, där det inte märks, dunka i mitt hjärta. Och kanske glittrar ett äkta leende någonstans i strandkanten öster om dina hjärtslag.

I never meant to hurt you when I wrote you ten love songs.

När havet sliter våra hjärtan itu.

Och jag inser att jag inte kan andas med dina lungor,

eller leva utan gnistan som glittrar i dina ögon.

Skåne och den gula kärleken (ett plus två). Sommar 2006

Hammars backar. Sommar 2007

Och jag undrar hur mycket som var en lögn.

Och hur mycket jag skulle ljuga för mig om du tillät det.

Istället för chock, förtvivlan.

Livet springer iväg och musikens toner ringer högt i mitt huvud, så högt att jag inte längre kan stå stilla utan d a n s a r ut i dimman, utan att veta om livet följer mig. Kanske är det bara jag som virvlar som en bortkommen älva i skymningen, utan tankar och sinnen som når ända ut i fingertopparna. Finns du? Viskar rösten i mitt öra. Men hur länge jag än funderar så stockar sig rösten i halsen och inte ens i förståndet finner jag det rätta svaret.

Tystnad. Men jag försöker säga allt med min tomma blick.

It became so very clear

 that this didn't play like it did in my mind

När man vaknar av drömmarnas panikattacker-

Skrikandes att det inte är mina ord som kommer ut ur min mun och måste göra allt för att inte åter falla in i sömnens fantasivärld. Jag håller upp huvudet med händer som fastnade i overklighetens vaga vision, avhuggna och fastbundna, liksom inte ens kapabla till att tröstande smeka min egna kind.

Och du är så långt bort att jag knappt kan påminna mig själv om de kloka ord du skulle linda runt min varma panna. Hyschande lugnt tills mina händer åter kunde nypa mig i armen och kanske märka att jag istället drömde att du var här.

För trött för att låta drömmarna cirkulera som tunga moln i oceanen av liv, ligger jag utsträckt på himlen av gräddvitt tyg, och avståndet mellan oss växer konkret för varje sekund. Tvivlet jag hyser på att någonsin få nudda din panna igen är realitetens viskande röst i min nacke. Och jag vet med ens att allt är sant och att vi aldrig levde i en dröm, och drömmarna om nätterna är vår enda chans att förutse våra chanser som vi ändå alltid förstör.

Jag vet att du inte är hel

för jag hittar spår av dig i alla mina drömmar

sommarens första smak

solsöta silverhingstar

svenska sommarstunder

Syrenerna smälter i solskenet

smyger sig in, fyller ditt huvud

som små lila moln. De dansar dagen lång.

Fångar fjärilar i hovar fast de flyger högt över oss.

Skrattar med munnar fulla

med fräkniga fötter och solbrända vingar

krämigt fnitter, fluffiga fjädrar från fåglar utan vingar.

Men vi dansar tills solen skyms bakom träden, märker inte att ljusen slocknat

att ögonlocken ramlat ned från himlen, fortfarande glittrande grå.

Vi drömmer om dagen och skriker om natten.

Fast lyckan kanske hann ikapp oss redan timmen innan vi grät till lägereldens flimrande gnista.

När hjärnsubstansen är gröt. Gröt som i frukostgröten från morgonen innan som fortfarande står på diskbänken morgonen efter. Gjord med tankspriddhet, bränd i kanten och inte sådär fint och pretto som så mycket är. Ingen jävla Svenssonperfektion eller singeltragik. Knappt fylld med självömkan eller klychiga fraser för att förenkla vardagen och dikterandet av vardagshändelserna som klämmer sig fast vid din hud likt den klibbiga gröten trilskt klibbar fast mot kastrullens kant, bränd och tömd på livsgnista. Men ändå så rädd att släppa taget. Kanske att orden i alla meningar är byggda på samma sätt som de vänskapliga grynen sammanknyts och blir bara gråa, tjocka och fasta, klibbiga, smaklösa och tunga. Att hinnan på ytan är barriären jag aldrig kan bryta igenom för att nå de där fullträffsformuleringarna. De jag aldrig finner här och alltid ser i alla andra. Allas ord som bara slår mig i ansiktet, bränner som den varma gröten på tungan. Men låter aldrig vackra när de spottas ur min mun eller kryper ut ur mina fingrar. För mitt huvud är som gröt, och fortfarande har jag inte städat bort resterna efter gårdagens näringsintag. Hunnit ta in intrycken du kastade på mig och för att sedan försvinna(men det var mitt fel). Så i mitt vanliga kök är jag en vanlig tjej som en gång åt vanlig gröt med vanliga känslor som jag uttrycker med vanliga formuleringar. Och vanligtvis så glömmer jag allt och jag minns ingenting för allt är som vanligt och ändå så ser jag ingen skillnad.

Med försmak på sommaren

Pliriga blickar, söta leenden, skrattande ögonvrår, fräkniga kinder. Glitter i ögonfransarna. Musik i benen, blommor i öronen och ull i skorna. Solen i nacken och kliande fingrar, omfamnande armar och uppskrapade knän, strumplösa fötter, brunbrända ben, smygande tår och glappande sandaler. Sand mellan tårna, blålera i håret, stickor i fingrarna, fuktiga handdukar mot solvarma kroppar, sjungande eldar, dansande bänkar, friska vindar och tassande känslor.

Och jag känner att mina steg blir längre ju grönare marken under mina bara fötter nyanseras.

när livet är som en puss på kinden

Jag fördriver tiden med att sy, och jag har ingen snopp, det ser bara ut så.

När livet är som en puss på kinden.

Melodiskt klara toner
möter orädda regndroppar.
Sammanflätade händer
i regnvått gräs
Och mentaliteten försvinner i syrsornas sång
springer iväg i solskenet som inte finns.
Fräkniga läppar, gnistrande ögon
reflekterar regnets obscenitet.
Blomdoft i öronen.
ryggar blöta av det tysta vattnet
som stilla skapar regnbågar på våra blyga läppar.

Jag promenerade i tystnaden för att på något vis komma tillbaka till det förgångna. Till tiden som jag nu minns med glädje och lycka, men som då säkerligen var lika fylld av personlig tragik som tiden jag lever i nu. Men jag minns längtan, den längtan jag för inte mer än ett år sedan kände skälvandes genom kroppen. Då jag visste att allt snart skulle vara över, få en nystart och att chanserna till att bli den jag ville var större än någonsin. Då jag kände kärleken inom räckhåll och att den faktiskt varken var fysiskt eller psykiskt omöjlig att nå. Jag hade den nästan i en liten ask. En försomrig förälskelse som nu i efterhand kan verka enbart flyktig och falsk, men det var något som grep tag i mig och ledde mig den väg jag tog. Och i nuläget är det egentligen ingenting jag ångrar. Jag önskar bara att jag kunnat få ut mer av den, så som med allt annat.
Sanningen är den att jag fortfarande känner längtan skälva i kroppen, men det är inte av vällustig längtan som då, utan mer avsaknaden av nya chanser, av fler kloka beslut som jag inte behöver ens oroa mig för att ångra. Skälvandets pirr har för länge sedan övergått till sprickor längst min ryggrad, redo att trasas upp i blottande sår, som jag ovetande kommer visa för alla som för en sekund ger mig em chans, allt för att upptäcka hur trasigt allt blivit, och hur jag förstört mina chanser till en rygg att stolt vända mot fienden.

Men jag låg där, på bryggan mellan två parallella universum, med kroppen upp och ned för att få en glimt av den tid som var, den tid jag saknar min egna försköning av. Det enda jag egentligen insåg var hur nära allt var, allt det jag aldrig kan nå fanns i mitt synfält, men det fick mig bara att inse hur ouppnåeliga alla drömmar är. Jag kände att molnen kunde ramla ned i mitt knä, krypa in i mig och fylla mig med luftiga känslor som egentligen inte betyder någonting. Så ja, jag sträckte mina armar mot himlen, försökte hjälpa molnen att komma till mig, men jag var för långt ned.
Det kändes på något vis bra, för det bevisade bara hur fel tanken kan vara, och hur retsamt världen visar mig det.

Jag tror att dagen idag var dagen då jag träffade en av mitt livs störta idoler. Det är ganska otroligt, det är sjukt. Och shit, det var på riktigt.

Snart är det Juli och då är tiden inne för nästa beundransvärda beskådning. Blir 2008 bra på sina vis ändå?

Ibland.

När jag inte längre vet, händer det att jag trasslar in mig i mig själv.

För ibland

kramar mina armar sig själva i brist på andras saknande nerver, som dras till mina,

 likt magneter.

Och ibland

Tror jag att ditt hår är magnetiskt, likt mina ögon. Varför skulle det annars blända mig,

när inte ens solen distraherar mig tillräckligt mycket för att ständigt fånga min blick?

Ditt namn stod skrivet i asfalten innan jag kom.

Vem textar ditt namn nu, min kära?

Och så som vi sträcker våra armar mot stjärnorna

i hopp om stjärnstoft mellan fingrarna

tänjer vi våra tankarna över verkligheten

Men hur ska vi då undkomma den fiktiva värld vi upplever?

Vem kan leva i verkligheten när bara drömmar räknas?

Fångad

Jag skaffade mig en blå tröja

så jag kan lägga mig i himlen

och låta alla mina bekymmer-

falla lätt som snö på dina axlar.

Jag har en blå tröja nu

men smälter jag in?

Är jag bara någons bekymmer-

vilandes vit på dina axlar?

(men du sover ju, du hör ju inte på)

Mina bleka fräknar smeker inte huden lika bra som sommarvinden. Som havets vågor eller måsarnas skrik ringandes i öronen. Inte heller lika bra som dina fingertoppar en bländade morgon. Mina bleka fräknar, Ni får mig inte att andas sommarkvällar i vintermorgonen, inte heller tunna linnetyg runt mina leder får ni att fladdra av sommarenergi. Ni får mig inte att blunda för deras misstag, ni får mig inte att i tystnad glömma på riktigt. Ni får mig inte annat än att törsta som sommarblom,

sommarregn

sommarbarn.

Så kära fräknar, vad gör ni här? Är ni falska förhoppningar som allt annat, är ni lika löftesgivande som han som gav dig ord om saknad, är ni lika löftesbrytande som han som aldrig dök upp? Har ni lika stor självinsikt som jag har förståelse för livet, är ni lika bortkomna som livet kan te sig? Ska ni tyst låta er placering på mitt väderkorn bibehållas, i hopp om att jag ska kunna vägleda er mot den tid vi alla så trånande söker?

Vem ska då vägleda mig, ensam, då allt annat än sommarminnen är bortblåst från mitt sinne?

Jag hade en tanke men den försvann i vinden

Precis som du.

Och mina ord är aldrig tillräckliga.

Precis som tanken når de aldrig fram.

Kras.

Oj, men det gör ingenting

det var bara mitt förnuft som gick förlorat.

Poesifördjupning

Fönstrets illusion-

buller och bång, solskenssång

du sjunger ut liv

Skrivandet.

"skrivandet är en oerhört ensam syssla. Att någon av egen drift drar sig undan världen för att skapa en annan fiktiv värld är så märklig att det är näst intill obegripligt. Varför skriver vi? Varför läser vi?... Varför har somliga av oss, både författare och läsare, gjort denna andra värld till en utbredd kultur där vi kan leva, ibland genom att stänga ute den verkliga världen?"

Joyce Carol Oates

En författares övertygelse

Tanken slog mig. Kanske är toaletter en av de få platser där jag kan tänka klart.

Kaos