vakna ur vackra sagor

och

vandra längst drömmar.

Och så var jag fast igen. Vinterstrukturen som bara nyper sig fast i hela mig och håller mig tillbaka från att göra handlingar som kan innehålla ens ett uns av impulsivitet och jag tror att jag aldrig ens hört ord som gränsar till det spontana. Vintertråkig. För ja, även hela min uppenbarelse färgas grå redan när löven får vackra färger och liksom brinner i oss för de är den enda gnista som finns kvar när alla sommarförälskelser tar slut. Men jag är förkolnad redan från start. Svart och grå och liksom använd och sorglig i den benämningen att inget riktigt spelar någon egentlig roll om jag inte är en i mängden. För det blir ju så till slut. Alla är en del av alla tuggade tuggummin som ligger intryckta i gatan och fläckvis förstör bilden av vackra skeden i livet. Fan heller, årets mörka tider är väl inte vackra i någons högra förmak? Bara instängda med små hopp i form av värmeljus som inte värmer någonting alls utan bara ger illusionerade intryck av att vara hoppfulla lyktor. Gemytligt, kanske det, men fortfarande ack så sorgligt och jag vet ju innerst inne att allt det här inte spelar någon roll egentligen. För bara jag känner dina andetag i nacken eller mot min kind så sprider sig blomsterängar i alla skrymslen av mina tankar och alla sinnesbilder blir helt plötsligt oändligt vackra. Det kanske är en sorts spontanitet, men det jag menar är att den inte går att frambringa själv. Jag har aldrig gjort det, men drömmer om det om nätterna då jag inte sparkar fåglar i magen och mig själv i huvudet. Äter citroner från marken. Men när allt kommer omkring så är nog allt det jag önskar möjligt, men bara med dig.

turning up again.

Jag ville aldrig dit, egentligen bara bort. Aldrig dit eller någon annanstans som var där jag inte kunde andas under vatten, aldrig komma nära den ingång som i mitt huvud inte får finnas för jag trodde att jag var klar med alla hav som bara drar mig i armar och ben och liksom tänjer på alla svaga gränser. Kanske att det var slut med hårda regler och vem fan bryr sig om några liter bland redan för många när allt kommer omkring? Jag har alltid undrat om välbefinnandet är en illusion så som jag tror att det är det eller om det faktiskt är vågorna som bestämmer i vilken mån jag faktiskt inte lever rättfärdigt. Men om det inte är så det känns då? Om jag (kanske omedvetet) faktiskt väller över av allt som existerar och bara tappar all kontroll är det vad vi ska behöva sträva efter i någon slags ouppbådad panik som färgar allt rött och får alla fina lemmar att försvinna i svarta avgrunder, liksom djupare än botten. För nu har vågorna redan fyllt mig med så mycket jag klarar och kanske kan jag inte längre finnas på det sätt de försöker få mig att göra, men hur kan de spränga alla barriärer jag äntligen funnit mig på toppen av bara för att tiden är inne? Och varför kan jag inte blunda och slippa se en enda ö för kanske är jag den enda som vet vad det betyder och vad som fick det att gå så snett då en gång en höst, en vinter, en vår, en sommar. Men vad är tid om det aldrig var fel egentligen?