Och så var jag fast igen. Vinterstrukturen som bara nyper sig fast i hela mig och håller mig tillbaka från att göra handlingar som kan innehålla ens ett uns av impulsivitet och jag tror att jag aldrig ens hört ord som gränsar till det spontana. Vintertråkig. För ja, även hela min uppenbarelse färgas grå redan när löven får vackra färger och liksom brinner i oss för de är den enda gnista som finns kvar när alla sommarförälskelser tar slut. Men jag är förkolnad redan från start. Svart och grå och liksom använd och sorglig i den benämningen att inget riktigt spelar någon egentlig roll om jag inte är en i mängden. För det blir ju så till slut. Alla är en del av alla tuggade tuggummin som ligger intryckta i gatan och fläckvis förstör bilden av vackra skeden i livet. Fan heller, årets mörka tider är väl inte vackra i någons högra förmak? Bara instängda med små hopp i form av värmeljus som inte värmer någonting alls utan bara ger illusionerade intryck av att vara hoppfulla lyktor. Gemytligt, kanske det, men fortfarande ack så sorgligt och jag vet ju innerst inne att allt det här inte spelar någon roll egentligen. För bara jag känner dina andetag i nacken eller mot min kind så sprider sig blomsterängar i alla skrymslen av mina tankar och alla sinnesbilder blir helt plötsligt oändligt vackra. Det kanske är en sorts spontanitet, men det jag menar är att den inte går att frambringa själv. Jag har aldrig gjort det, men drömmer om det om nätterna då jag inte sparkar fåglar i magen och mig själv i huvudet. Äter citroner från marken. Men när allt kommer omkring så är nog allt det jag önskar möjligt, men bara med dig.