I never meant to hurt you when I wrote you ten love songs.

När havet sliter våra hjärtan itu.

Och jag inser att jag inte kan andas med dina lungor,

eller leva utan gnistan som glittrar i dina ögon.

Skåne och den gula kärleken (ett plus två). Sommar 2006

Hammars backar. Sommar 2007

Och jag undrar hur mycket som var en lögn.

Och hur mycket jag skulle ljuga för mig om du tillät det.

Istället för chock, förtvivlan.

Livet springer iväg och musikens toner ringer högt i mitt huvud, så högt att jag inte längre kan stå stilla utan d a n s a r ut i dimman, utan att veta om livet följer mig. Kanske är det bara jag som virvlar som en bortkommen älva i skymningen, utan tankar och sinnen som når ända ut i fingertopparna. Finns du? Viskar rösten i mitt öra. Men hur länge jag än funderar så stockar sig rösten i halsen och inte ens i förståndet finner jag det rätta svaret.

Tystnad. Men jag försöker säga allt med min tomma blick.

It became so very clear

 that this didn't play like it did in my mind

När man vaknar av drömmarnas panikattacker-

Skrikandes att det inte är mina ord som kommer ut ur min mun och måste göra allt för att inte åter falla in i sömnens fantasivärld. Jag håller upp huvudet med händer som fastnade i overklighetens vaga vision, avhuggna och fastbundna, liksom inte ens kapabla till att tröstande smeka min egna kind.

Och du är så långt bort att jag knappt kan påminna mig själv om de kloka ord du skulle linda runt min varma panna. Hyschande lugnt tills mina händer åter kunde nypa mig i armen och kanske märka att jag istället drömde att du var här.