tisdag 8 juli 2008


När man vaknar av drömmarnas panikattacker-
Skrikandes att det inte är mina ord som kommer ut ur min mun och måste göra allt för att inte åter falla in i sömnens fantasivärld. Jag håller upp huvudet med händer som fastnade i overklighetens vaga vision, avhuggna och fastbundna, liksom inte ens kapabla till att tröstande smeka min egna kind.
Och du är så långt bort att jag knappt kan påminna mig själv om de kloka ord du skulle linda runt min varma panna. Hyschande lugnt tills mina händer åter kunde nypa mig i armen och kanske märka att jag istället drömde att du var här.


1 kommentar:

Anonym sa...

Du är så jävla bra Hedda! Hoppas du vet om det