För trött för att låta drömmarna cirkulera som tunga moln i oceanen av liv, ligger jag utsträckt på himlen av gräddvitt tyg, och avståndet mellan oss växer konkret för varje sekund. Tvivlet jag hyser på att någonsin få nudda din panna igen är realitetens viskande röst i min nacke. Och jag vet med ens att allt är sant och att vi aldrig levde i en dröm, och drömmarna om nätterna är vår enda chans att förutse våra chanser som vi ändå alltid förstör.