Jag kastar bomber i trähus och sprider flygblad över mitt betonggolv som skriker suddiga rader med grön markeringspenna och lyser i sin frånvaro även om de dämpas av min oaktiva närvaro. De lealösa meningarna jag läst tusenfaldt utan att kunna klistra in i pannan eller fäst vid det lilla ärret på handen för att kanske, möjligen minnas det till de blanka raderna som ska fyllas om och om igen. Ibland är det bra att ha orden i munnen redan innan de spottas ut så de inte kastas tillbaka så att mina ögon tåras, för det händer ju så ofta nu. Och jag trycker ner dem i halsen

för

orden ska inte få spela någon roll egentligen, jag har ju sagt det till mig men lyssnar jag inte? Jag vill tro att mina ord försvann i intetdimman som döljer stressljuden bakom de dörrar jag stängt och hela tiden försöker-

låsa.

Kanske ser jag dem inte igen. Eller stressen som klibbar sig fast mot huden lika kallsvettigt som febervardagarna i vinterblåsten efter en kopp med té, kanske lakrits, kanske rabarber eller söta smultron som smakar sjögräs. Kanske ingenting alls för det mesta återupplevs smaklöst efter all bedövning som härdat och halverat tankeverksamheten. Och här sitter jag när allt går på högvarv och kanske tänker att det inte gör så mycket att ingenting ändå blir rätt för här kommer "lilla" jag och dundrar iväg med elefantkliv över den svenska vintern.