Jag drömde om vida nätter.

(Ett resultat av skrivkursen på Wik, fler kanske kommer senare.)

Jag samlar drömmar på hög. Lägger dem i små burkar med rutiga lock, ställer dem i bokstavsordning på min trähylla i mitt röda kök med träpanel och vita gardiner och pryder dem med pimpinetta etiketter . En för varje liten utopi som jag dagarna i ända snubblat över, en för varje liten fantasi som fått ett leende att spela på mina läppar eller fått mig att skrika ut tystnad till stjärnorna om natten. Lördagen den tionde januari tvåtusentre, bli astronaut och vandra på himlavalvet. Tisdagen den sjuttonde oktober nittonhundranittionio, bli bäst i världen. Onsdagen den femte augusti tvåtusenåtta, få känna lycka i fingertopparna.

Jag fångar drömmar med håv. Som om de vore fjärilar jagar jag dem om natten. Jag letar minnen i andras ögon, pressar dem mellan deras läppar och ler spjuveraktigt när jag stulit dem. Även om jag ibland inte ens existerar, så har jag alltid mina drömmar och jag bestiger dem som om de vore snötäckta bergskedjor, kantade av grönklädda dalar som jag egentligen inte tror är på riktigt. Och ständigt så faller jag tillbaka på den kalla marken. På de nerkylda och åldrade träplankorna på mitt köksgolv som jag alltid tycks få stickor av. Som knakar om dagarna och gnyr om nätterna. Som lämnar spår av motgångar som fåror i min hud och som saknar mina steg när jag inte är där. Men det är jag alltid.

Jag har slutat drömma. Jag har inte längre några glasburkar kvar att fylla, inga glasburkar lyckas jag tömma, inga berg lyckas jag bestiga. Jag tänker inte, jag känner inte och jag lever inte, för alla mina drömmar är gömda på en dammig hylla i ett rött kök som är fyllt av ensamhet och jag vet inte om det någonsin fick smaka på livet, för jag tvivlar på att jag ens tillät livet att finnas till. Och inte ens gardinerna är fina, spetsen är trasig och blommorna utanför tycks alltid solblekta. Och min hylla är ranglig, kastrullerna vidbrända och jag kan inte längre läsa bläcket på mina prydliga etiketter eftersom världen är så fuktig och kvav.

Jag är en dröm. Kanske inte din, men någons, det bara måste vara så. För hur ska jag annars kunna sluta sprängas av tankar och drömmar som inte längre får plats i mitt lilla röda kök? Hur ska jag annars kunna finna mig här, läsa vykort jag skrivit, sjunga sånger jag komponerat och spela spel jag hittat på? Vad är mina drömmar om jag inte har någon att dela dem med? Vad är mina drömmar utan dina?

.

Mina tankar simmar i takt med vågorna, musiken, mystiken. I vinglig harmoni andas jag luften från en annan kontinent, får någon annans trasiga syre i mina ådror och känner lugnet någon annan gråtit ut i salta tårar över havet, där det inte märks, dunka i mitt hjärta. Och kanske glittrar ett äkta leende någonstans i strandkanten öster om dina hjärtslag.