Jag samlar drömmar på hög. Lägger dem i små burkar med rutiga lock, ställer dem i bokstavsordning på min trähylla i mitt röda kök med träpanel och vita gardiner och pryder dem med pimpinetta etiketter . En för varje liten utopi som jag dagarna i ända snubblat över, en för varje liten fantasi som fått ett leende att spela på mina läppar eller fått mig att skrika ut tystnad till stjärnorna om natten. Lördagen den tionde januari tvåtusentre, bli astronaut och vandra på himlavalvet. Tisdagen den sjuttonde oktober nittonhundranittionio, bli bäst i världen. Onsdagen den femte augusti tvåtusenåtta, få känna lycka i fingertopparna.
Jag fångar drömmar med håv. Som om de vore fjärilar jagar jag dem om natten. Jag letar minnen i andras ögon, pressar dem mellan deras läppar och ler spjuveraktigt när jag stulit dem. Även om jag ibland inte ens existerar, så har jag alltid mina drömmar och jag bestiger dem som om de vore snötäckta bergskedjor, kantade av grönklädda dalar som jag egentligen inte tror är på riktigt. Och ständigt så faller jag tillbaka på den kalla marken. På de nerkylda och åldrade träplankorna på mitt köksgolv som jag alltid tycks få stickor av. Som knakar om dagarna och gnyr om nätterna. Som lämnar spår av motgångar som fåror i min hud och som saknar mina steg när jag inte är där. Men det är jag alltid.
Jag har slutat drömma. Jag har inte längre några glasburkar kvar att fylla, inga glasburkar lyckas jag tömma, inga berg lyckas jag bestiga. Jag tänker inte, jag känner inte och jag lever inte, för alla mina drömmar är gömda på en dammig hylla i ett rött kök som är fyllt av ensamhet och jag vet inte om det någonsin fick smaka på livet, för jag tvivlar på att jag ens tillät livet att finnas till. Och inte ens gardinerna är fina, spetsen är trasig och blommorna utanför tycks alltid solblekta. Och min hylla är ranglig, kastrullerna vidbrända och jag kan inte längre läsa bläcket på mina prydliga etiketter eftersom världen är så fuktig och kvav.
Jag är en dröm. Kanske inte din, men någons, det bara måste vara så. För hur ska jag annars kunna sluta sprängas av tankar och drömmar som inte längre får plats i mitt lilla röda kök? Hur ska jag annars kunna finna mig här, läsa vykort jag skrivit, sjunga sånger jag komponerat och spela spel jag hittat på? Vad är mina drömmar om jag inte har någon att dela dem med? Vad är mina drömmar utan dina?
4 kommentarer:
du vet vad jag tycker
(och om det av någon anledning slipped your mind så tycker jag det är så sjukt fint så det inte är sant)
kristin
Det finns inte mycket att säga, förstår jag, för du har nog fått med allt som existerar på jorden just nu,. Allt som är fint, allt som skaver, allt som berör, allt som skär. Jag skulle kunna säga om och om igen att du skriver så himla fantastiskt underbart, för det tycker och förstår verkligen jag. Men jag kan inte förstå hur du lappar ihop små ord, får en sådan perfekt sammanknytning, och få det till ljuvliga melodier som bara fortsätter ringa i öronen? Hur lyckas du alltid pricka så jäkla rätt?
Puss
"Jag fångar drömmar med håv. Som om de vore fjärilar jagar jag dem om natten. Jag letar minnen i andras ögon, pressar dem mellan deras läppar och ler spjuveraktigt när jag stulit dem"
underbart
Heddapedda du är bäst kanske. :*
/johannaschneider.blogg.se
Skicka en kommentar