turning up again.

Jag ville aldrig dit, egentligen bara bort. Aldrig dit eller någon annanstans som var där jag inte kunde andas under vatten, aldrig komma nära den ingång som i mitt huvud inte får finnas för jag trodde att jag var klar med alla hav som bara drar mig i armar och ben och liksom tänjer på alla svaga gränser. Kanske att det var slut med hårda regler och vem fan bryr sig om några liter bland redan för många när allt kommer omkring? Jag har alltid undrat om välbefinnandet är en illusion så som jag tror att det är det eller om det faktiskt är vågorna som bestämmer i vilken mån jag faktiskt inte lever rättfärdigt. Men om det inte är så det känns då? Om jag (kanske omedvetet) faktiskt väller över av allt som existerar och bara tappar all kontroll är det vad vi ska behöva sträva efter i någon slags ouppbådad panik som färgar allt rött och får alla fina lemmar att försvinna i svarta avgrunder, liksom djupare än botten. För nu har vågorna redan fyllt mig med så mycket jag klarar och kanske kan jag inte längre finnas på det sätt de försöker få mig att göra, men hur kan de spränga alla barriärer jag äntligen funnit mig på toppen av bara för att tiden är inne? Och varför kan jag inte blunda och slippa se en enda ö för kanske är jag den enda som vet vad det betyder och vad som fick det att gå så snett då en gång en höst, en vinter, en vår, en sommar. Men vad är tid om det aldrig var fel egentligen?