Jag promenerade i tystnaden för att på något vis komma tillbaka till det förgångna. Till tiden som jag nu minns med glädje och lycka, men som då säkerligen var lika fylld av personlig tragik som tiden jag lever i nu. Men jag minns längtan, den längtan jag för inte mer än ett år sedan kände skälvandes genom kroppen. Då jag visste att allt snart skulle vara över, få en nystart och att chanserna till att bli den jag ville var större än någonsin. Då jag kände kärleken inom räckhåll och att den faktiskt varken var fysiskt eller psykiskt omöjlig att nå. Jag hade den nästan i en liten ask. En försomrig förälskelse som nu i efterhand kan verka enbart flyktig och falsk, men det var något som grep tag i mig och ledde mig den väg jag tog. Och i nuläget är det egentligen ingenting jag ångrar. Jag önskar bara att jag kunnat få ut mer av den, så som med allt annat.
Sanningen är den att jag fortfarande känner längtan skälva i kroppen, men det är inte av vällustig längtan som då, utan mer avsaknaden av nya chanser, av fler kloka beslut som jag inte behöver ens oroa mig för att ångra. Skälvandets pirr har för länge sedan övergått till sprickor längst min ryggrad, redo att trasas upp i blottande sår, som jag ovetande kommer visa för alla som för en sekund ger mig em chans, allt för att upptäcka hur trasigt allt blivit, och hur jag förstört mina chanser till en rygg att stolt vända mot fienden.

Men jag låg där, på bryggan mellan två parallella universum, med kroppen upp och ned för att få en glimt av den tid som var, den tid jag saknar min egna försköning av. Det enda jag egentligen insåg var hur nära allt var, allt det jag aldrig kan nå fanns i mitt synfält, men det fick mig bara att inse hur ouppnåeliga alla drömmar är. Jag kände att molnen kunde ramla ned i mitt knä, krypa in i mig och fylla mig med luftiga känslor som egentligen inte betyder någonting. Så ja, jag sträckte mina armar mot himlen, försökte hjälpa molnen att komma till mig, men jag var för långt ned.
Det kändes på något vis bra, för det bevisade bara hur fel tanken kan vara, och hur retsamt världen visar mig det.