(men du sover ju, du hör ju inte på)

Mina bleka fräknar smeker inte huden lika bra som sommarvinden. Som havets vågor eller måsarnas skrik ringandes i öronen. Inte heller lika bra som dina fingertoppar en bländade morgon. Mina bleka fräknar, Ni får mig inte att andas sommarkvällar i vintermorgonen, inte heller tunna linnetyg runt mina leder får ni att fladdra av sommarenergi. Ni får mig inte att blunda för deras misstag, ni får mig inte att i tystnad glömma på riktigt. Ni får mig inte annat än att törsta som sommarblom,

sommarregn

sommarbarn.

Så kära fräknar, vad gör ni här? Är ni falska förhoppningar som allt annat, är ni lika löftesgivande som han som gav dig ord om saknad, är ni lika löftesbrytande som han som aldrig dök upp? Har ni lika stor självinsikt som jag har förståelse för livet, är ni lika bortkomna som livet kan te sig? Ska ni tyst låta er placering på mitt väderkorn bibehållas, i hopp om att jag ska kunna vägleda er mot den tid vi alla så trånande söker?

Vem ska då vägleda mig, ensam, då allt annat än sommarminnen är bortblåst från mitt sinne?